2011:03

Ej preskription av rätten till omprövning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

23 § patientskadelagen (1996:799) samt 5 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207)

Ärendet gäller en man som på 1960-talet ådrog sig en fraktur på höger lårben. I samband med idrottande 1983 small det plötsligt till i det högra benet och det visade sig att det hade uppstått en ny fraktur i det tidigare opererade benet tio centimeter ovanför knäet. Patienten har som patientskada anmält att han har drabbats av funktionsnedsättning i höger ben på grund av brister i behandlingen av frakturen i höger ben under år 1983. Frakturen sträckbehandlades, men patienten fick inte den sjukgymnastikbehandling som han borde ha fått och patienten drabbades av stelhet och funktionsnedsättning av höger knä på grund av sammanväxningar. Patienten opererades den 27 januari 1984 på grund av besvären. De besvär den bristfälliga behandlingen medförde bedömdes vara en ersättningsbar behandlingsskada.

Ersättning har lämnats för bestående men, sveda och värk samt inkomstförlust. Slutligt ställningstagande i ärendet togs genom brev daterat den 19 juni 1986. Patienten återkom genom e-postbrev den 21 juni 2010 med krav på ersättning för inkomstförlust som uppkommit från och med februari 2008.

PATIENTEN ansåg att han har rätt till ersättning för inkomstförlust som uppstått på grund av förvärrade besvär i höger ben från och med februari 2008. När ärendet avslutades 1986 kunde patienten inte förutse att behandlingsskadan skulle komma att påverka hans arbetsförmåga i framtiden.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG, LÖF, ansåg att patienten har fått den ersättning han har haft rätt till och ärendet avslutades genom brev daterat den 19 juni 1986. Enligt de skadeståndsrättsliga regler som gällde vid skadetillfället fanns möjlighet att återkomma med begäran om omprövning av ersättning för förlust av underhåll och inkomstförlust. Krav på ytterligare ersättning skulle dock enligt gällande preskriptionsregler ha framställts inom tio år räknat från det att ärendet avslutades. Patientens krav på ersättning för inkomstförlust kan därför inte prövas.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att patienten hade rätt att få sina krav på ersättning för inkomstförlust från och med februari 2008 prövade och lämnade följande motivering:

Patienten drabbades i samband med behandling av en fraktur i höger ben under år 1983 av en skada i form av funktionsnedsättning i benet. Skadan godkändes som en patientskada och ersättning för bl.a. inkomstförlust betalades. Patienten återkom i e-postbrev den 21 juni 2010 och framställde då krav på ytterligare ersättning för inkomstförlust från och med februari 2008. Till stöd för detta angav han förvärrade knäbesvär vilka inneburit att hans arbetsförmåga nedsatts med hälften.

LÖF har i sin bedömning konstaterat att ärendet avslutats genom brev daterat den 19 juni 1986 samt att det enligt tillämpliga skadeståndsrättsliga regler i och för sig är möjligt att begära omprövning av ersättning för bl.a. inkomstförlust. Bolaget har dock gjort gällande att krav på ersättning enligt gällande preskriptionsregler skulle ha framställts inom 10 år från det att ärendet avslutades och att man därför inte kan pröva patientens krav på ersättning för inkomstförlust.

LÖF har således åberopat preskription som skäl för att avböja patientens begäran om omprövning och frågeställningen till nämnden är därför, som det får uppfattas, begränsad till frågan om preskription föreligger eller inte.

I 5 § i de vid tidpunkten för behandlingen gällande frivilliga ersättningsbestämmelserna och i 8 § patientskadelagen (1996:799) hänvisas beträffande bestämmande av patientskadeersättning till 5 kap. skadeståndslagen (1972:207). I 5 kap 5 § regleras frågan om rätt till omprövning. Varken lagrummets lydelse före den lagändring som trädde i kraft år 2002 eller den nuvarande lydelsen innehåller dock någon anvisning om vad som gäller beträffande preskription av rätten till omprövning. Frågan har diskuterats i den juridiska litteraturen med den slutsatsen att själva rätten att begära omprövning inte preskriberas men däremot den nya fordran som kan anses uppkomma vid den tid då väsentligt ändrade förhållanden har inträtt (se Bengtsson och Strömbäck, 4:e uppl., s. 314 f. med källhänvisningar). Vanliga preskriptionsregler anses därvid gälla för denna nya fordran.

Frågan är då om det är preskriptionslagens bestämmelser eller de preskriptionsbestämmelser som gäller vid patientskadeersättning som ska reglera frågan om preskription av rätten till omprövning inom patientförsäkringen.

Högsta domstolen har i NJA 2001 s. 695 II tagit ställning till en liknande fråga, nämligen den om preskription och omprövning av trafikskadeersättning. Domstolen konstaterade att trafikskadeersättning inte utgör ett formellt skadestånd, varför preskriptionsbestämmelserna i trafikskadelagen och inte preskriptionslagen ska tillämpas beträffande rätten till omprövning. Med stöd av det synsätt som legat till grund för försäkringsavtalslagen ansågs att preskriptionsfristen i trafikskadelagen ska räknas från den tidpunkt då en skada ger sig till känna.

Enligt förarbetena till patientskadelagen (prop. 1995/96:187 s. 13) utgör inte ersättningen ur patientförsäkringen – i likhet med vad som gäller för trafikskadeersättningen – ett formellt skadestånd, utan patientskadeersättning intar en mellanställning i förhållande till ansvarsförsäkring och socialförsäkring. Nämnden anser därför att den allmänna preskriptionsregeln i preskriptionslagen inte kan tillämpas på frågan om preskription av omprövning av patientskadeersättning. Istället bör, på samma sätt som vid trafikskadeersättning, de preskriptionsbestämmelser som gäller för patientskadeersättning tillämpas.

Den ursprungliga skadan i det aktuella ärendet inträffade under år 1983. Vid denna tidpunkt gällde frivilliga ersättningsbestämmelser, närmare bestämt 1982 års bestämmelser. Enligt 8 § i dessa bestämmelser skulle den som ville kräva ersättning framställa sitt krav inom tre år från den tidpunkt då skadan först visade sig, dock inte senare än 10 år från den tidpunkt då den åtgärd som orsakade skadan företogs. Vid en strikt tillämpning av denna bestämmelse och med förutsättningen att bedömningen ska göras med utgångspunkt från den ursprungliga skadan skulle preskription föreligga. I 23 § patientskadelagen anges att preskriptionstiden för patientskadeersättning är tre år från kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall tio år från den tidpunkt då skadan orsakades. Någon särskild reglering när det gäller rätt till omprövning på grund av väsentligt ändrade förhållanden finns varken i ersättningsbestämmelserna eller i lagen och preskriptionsbestämmelserna synes vara utformade endast med tanke på en ursprunglig skadehändelse.

I NJA 2001 s. 695 II, som gällde ersättning för inkomstförlust, ansågs emellertid den skada på vilken ersättningsanspråket grundade sig, ha inträffat först när parten blivit berättigad till halvt sjukbidrag. Med detta synsätt har i det aktuella ärendet den skada som ska beaktas vid bedömningen av preskriptionsfrågan inte uppkommit år 1983 utan i februari 2008 när patientens arbetsförmåga, enligt vad som uppgetts, har nedsatts med hälften. LÖF har inte gjort gällande att denna skada uppkommit tidigare.

Utgångspunkten för preskriptionstiden vid begäran om omprövning på grund av väsentligt ändrade förhållanden måste således enligt nämndens mening vara den skadehändelse som föreligger när väsentligt ändrade förhållanden inträffar. Det innebär att preskriptionsbestämmelserna avseende patientskadeersättning i dessa fall, oavsett den språkliga utformningen, ska tolkas så att preskriptionsfristen börjar löpa först när väsentligt ändrade förhållanden har inträtt. Med hänsyn till att preskriptionsfristen i ärendet således började löpa först i februari 2008 föreligger inte preskription.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2011/193