2006:09

Tandbehandling. Bristande information/samtycke. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

Allmänna skadeståndsrättsliga regler

Ärendet gäller en 46-årig kvinna, som genomgått brobehandling hos privattandläkare åren 2002 och 2003. Hon anser att hon inte blivit informerad om valet av broterapi och inte heller fått möjlighet att själv välja behandling. Hon framhåller att två tänder blivit nedslipade i onödan och att man borde ha undersökt om implantat varit ett bättre alternativ.

SKADEFÖRSÄKRINGSBOLAGET IF har avböjt ersättning från tandläkarnas patientförsäkring. If har hänvisat till att patienten vid två tillfällen blivit upplyst om brons omfattning genom kostnadsförslag, dels den 8 oktober 2002 och dels den 29 april 2003. If har vidare framhållit att broterapi är en vedertagen metod för att ersätta tandluckor och att nedslipning av tänder ingår i terapin.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att rätt till ersättning för bristande information förelåg och gjorde följande bedömning:

Patientskadelagen

Den utförda brobehandlingen är i sig en vedertagen metod, vilken medför nedslipning av tänder på det sätt som skett. Under sådana förutsättningar föreligger inte rätt till ersättning enligt patientskadelagen.

Ersättning på skadeståndsrättslig grund

If har vid sidan av åtagandet att utge ersättning enligt patientskadelagen också åtagit sig att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger vid skadeståndskrav för personskada som orsakats patient. När skadeståndsskyldighet föreligger har If även åtagit sig att betala skadestånd.

Patienten har anmält att hon har drabbats av skada till följd av bristande samtycke till behandlingen då tandläkaren har underlåtit att informera henne om den behandling han genomfört. De anmälda skadorna är förlust av två friska tänder och psykiska besvär till följd av den utförda behandlingen. If har inte prövat patientens anmälan på skadeståndsrättslig grund.

Enligt svensk hälso- och sjukvårdslagstiftning uppställs vid medicinsk behandling långtgående krav på samråd med patienten. I princip krävs patientens samtycke till planerade åtgärder samt att information ges om de risker som kan vara förknippade med dessa. Om en skada uppkommer vid behandling och skadan har samband med brister i informationen till patienten som innebär att denne inte kunnat lämna ett preciserat samtycke till behandlingen kan skadeståndsskyldighet föreligga.

I förevarande fall har tandläkaren utfört en brobehandling av större omfattning än vad som överenskommits med patienten. Patienten har haft uppfattningen att den trasiga tanden 13, som ingick i en brokonstruktion med tänderna 15–13, skulle lagas med jacketkrona och bro. Patientskadenämnden finner inte anledning att ifrågasätta patientens uppgift om vilken behandling som var planerad. Journalföringen är i detta avseende bristfällig. Nämnden beaktar också att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har tilldelat tandläkaren en varning för att denne vid sin behandling av patienten av oaktsamhet har åsidosatt sina skyldigheter i yrkesutövningen, varvid bl.a. nämnts bristande journalföring. I stället för den av patienten godtagna behandlingen utförde tandläkaren en brokonstruktion som omfattade tänderna 16–12 och slipade därvid ner två tänder utan att informera patienten om detta. Nämnden anser att det därigenom föreligger en oaktsam underlåtenhet att fullgöra informationsskyldigheten. Detta innebär att patienten inte har haft möjlighet att lämna sitt samtycke till behandlingen.

Frågan är då om försummelsen att informera och inhämta samtycke haft sådant samband med skadan att skadeståndsskyldighet uppkommit. Vid denna bedömning måste man ta ställning till om skadan skulle ha kunnat undvikas om adekvat information hade lämnats. Således får man bedöma om patienten skulle ha avstått från behandlingen om hon fått information om konsekvenserna av densamma.

Patienten har uppgivit att hon, om hon hade känt till omfattningen av det ingrepp som skulle utföras, i stället hade valt implantatbehandling. Av handlingarna i ärendet framgår också att patienten vårdats inom psykiatrin med anledning av en reaktiv psykos som i journalerna anges vara utlöst av den aktuella tandbehandlingen. Detta styrker ytterligare antagandet att patienten hade avstått från behandlingen om hon hade känt till konsekvenserna av densamma. Orsakssamband får därmed anses föreligga mellan den försumliga underlåtenheten att informera och inhämta samtycke och den uppkomna skadan. Patienten är därmed berättigad till ersättning för skadan på skadeståndsrättslig grund.

Vad gäller omfattningen av skadan, så har patienten anfört att hon förutom förlust av två friska tänder även drabbats av en reaktiv psykos och därpå följande depressiva besvär. Det ankommer på If att utreda skadans omfattning och ta ställning till vilken ersättning som kan lämnas.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 433/2006