2003:01

Fördröjd cancerdiagnos. Schablonersättning. 25 000 kr vid tumörtillväxt.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 36-årig kvinna. Patienten sökte i maj 1998 för en palpabel knöl i vänster bröst. Uppföljning gjordes med mammografi och cytologi som var utan anmärkning. Vid kontroll 1999-11-24 noterades en drygt två cm stor resistens i vänster bröst. Mammografi visade en klar cancer. Patienten opererades 1999-12-03 med sektorresektion och axillarutrymning med efterföljande cytostatikabehandling samt strålbehandling.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) ansåg att det med övervägande sannolikhet förelåg en cancer redan i maj 1998 och att utredningen då borde ha fortsatt. Diagnosen ställdes 1999-11-24 då man vi undersökning och mammografi noterade en drygt två cm stor resistens i vänster bröst. Således föreligger det en diagnosfördröjning med 18 månader. Enligt PSR:s bedömning förelåg det med övervägande sannolikhet multipla lymfkörtelmetastaser i axillen redan i maj 1998. Om korrekt diagnos ställts i maj 1998 hade all terapi, såväl kirurgi, radioterapi, kemoterapi och endokrin terapi blivit identisk med vad som nu blev fallet. Fördröjningen har inte inneburit något för den framtida prognosen.

Ersättning lämnades till patienten med sammanlagt 16 000 kronor för sveda och värk under tiden för diagnosfördröjningen, 18 månader, eftersom hon haft besvär i form av oro och ångest innan behandlingen påbörjades.

PATIENTEN accepterade inte PSR:s bedömning att den fördröjda behandlingeninte har förändrat prognosen. I 18 månader har tumörcellerna fått ”härja fritt” i kroppen och getts möjlighet att bilda nya tumörer. Utan att vara docent eller läkare kan man förstå att det är en lång tid. Om 10-15-20 år kan det visa sig att de 18 månaderna haft mycket stor betydelse.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ytterligare ersättning skulle lämnas och gjorde följande bedömning:

Det föreligger en diagnosfördröjning av bröstcancer på 18 månader. Nämnden konstaterar att diagnosförseningen medfört en tillväxt av tumören. I likhet med PSR anser nämnden att det inte är övervägande sannolikt att diagnosförseningen orsakat metastaseringen i axillen eller påverkat behandlingens utformning. Nuvarande utredning ger inte belägg för att diagnosfördröjningen har inneburit en försämring av prognosen.

Vid diagnosfördröjning av cancer kan man normalt utgå från att patienten därigenom och också genom den tumörtillväxt som skett med anledning av fördröjningen, drabbats av ett ökat lidande med oro och ängslan för att risken för återfall och död i sjukdomen kan ha ökat. I fall som detta anser nämnden att ersättning för ideell skada bör betalas med 25 000 kronor för det psykiska lidandet. Ersättningsbeloppet skall utbetalas utan samordning med annan ideell ersättning.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 587/2002